Tidigare uppdrag

Här finns berättat om några av mina tidigare samt nuvarande kunder.

 

 

Undercover

Derbyvinnaren ”Undercover” som jag en längre tid behandlad för en kraftig infraspinatuskontraktur som gav en kraftig smärtbild och en stor nedsatt prestationsförmåga. Med behandling och framförallt anpassat träningsupplägg har Undercover haft en otrolig bra säsong och kunnat tävla ofta igen utan att störas av smärta!

Camillas ord om behandlingstiden med Olle
Undercover, ”Olle” 3,5 år, är en Greyhoundhane som i skrivandets stund tävlat sin tredje  säsong på rundbanorna. Han tävlar i högsta sprintklass (K1) där han har 16 st pallplaceringar av 22 lopp, varav 11 stycken är förstaplaceringar. Han har även M1 klass på medeldistans.

Olle hade problem med sin högra handled under första tävlingssäsongen, ett ganska typiskt problem hos snabba hundar som även kallas breaking in injury. Andra säsongen var han helt symtomfri.

När vi startade vårträningen 2013 visade han tecken på att ha ont i höger framben och jag tänkte direkt att det var handleden som spökade igen. Efter cirka 8 veckor i koppel så testade vi att släppa lös Olle igen ute på skoterspåret. Men han hade ont igen, lyfte höger ben och haltade märkbart. Jag bestämmer mig då för att låta röntga handlederna på Olle i Skellefteå på djurklininken.

Besöket där visade ingenting. Veterinären på kliniken föreslår då att jag ska låta Olle träffa Tomas för en muskulär genomgång. Ett par veckor senare ligger Olle på massagebänken och är relativt missnöjd med att bli klämd på – det gör ju ont – … i bogen! Det visar sig att problemet sitter inte i handleden utan i ett muskelfäste i bogen.

Fler behandlingar följer och en långsam rehabilitering börjar vi promenera, massera och stretcha. Mina förhoppningar om att tävla på 2013-års Svenska Mästerskap samt på Sprintderbyt kändes väldigt avlägset. Under mars ska en Greyhounds träning vara i full gång med snabbjobb (=lössläpp), tyngre fysträning i snö och uppförsbacke. Men istället går Olle korta promenader i koppel. Frustration!

Under maj kommer träningen på banan igång. Men inte för Olle som går i koppel hemma och besöker Tomas cirka en gång var fjortonde dag för massage. Jag ser små framsteg där han inte visar på smärta. Olle får vara lös korta stunder, vi testar oss fram. Det ser bättre och bättre ut mot slutet av maj. Vi ökar på träningen med cykelturer och lössläpp på stranden. Det går bra.

Vid träff med Tomas visar Olle inte några tecken på smärta och det är dags att testa banan. Handsläpp ett varv. – Bakslag!! Smärta i bogen… Det blir vila, smärtlindring och lätt massage av mig. Besök hos Tomas efter ungefär tio dagar då har han inte ont.
Hoppet om tävling är i princip borta. Men vi får bra pepp av Tomas som säger att: ”Klart han ska springa SM!”. Jag är däremot inte lika övertygad.

Mer träning, mer massage, men ingen banträning än. Helgen efter midsommar tar jag beslutet att sätta Olle på banan igen ”vinna eller försvinna”! Han känns stabil och stark, har inte ont. Han springer ur bur 320 m på 16,98 – en väldigt snabb tid. Lycka!

undercover

Nu levde hoppet om SM och Derbyt igen! Vi sparar på krafterna och beslutar oss för att inte tävla utan bara bygga styrka och snabbhet inför SM på hemmaplan med start den 20 juli 2013.

Olle gör sin första tävlingsstart för säsongen (cirka 2,5 månader försenad) i självaste kvartsfinalen på SM. Han får en fin tid, och vinner! Under andra starten i semin blir han 2:a och i finalen slutar han 4:a. Härligt med tanke på att jag inte trodde jag skulle kunna starta honom alls denna säsong.
Efter SM:et har han varit helt skadefri och vi har träffat Tomas för en koll då och då så att vi vet att allt är ok. Sprintderbyt i Stockholm blev en härlig upplevelse med vinst både i semifinal och finalen. Så trots att denna säsong blev aningen ”rumphuggen” i början så har det gått riktigt bra därefter. Nästa tävlingsstart 29 september i Stockholm.
Ägare Camilla, publicerat 2013-09-19

 

 

Tiia


Om Sheltietiken på ålderns dagar med diverse slitage på kroppen och gammal skada, fick hjälp med att få en värdig pensionstid. Samt om ersättaren – Kelpietiken med stor motor och hög kapacitet. Påfrestningar i främst bogpartiet och ryggen, underhålls idag och är aktiv tävlingshund på hög nivå. Deltar härnäst i Svenska Mästerskapen 2014.

Nathalie och Tiia
Jag tror jag första gången kom i kontakt med Tomas i samband med att han skulle få kontrollera formen på mina två högt tävlande Sheltietikar. Vi hade deltagit på diverse tävlingar, landslagsuttagningar och var top-5 i Svenska Mästerskapet.
Ena tiken började bli till åren och visade även på hälta och smärta, de unga tävlingsåren började ha satt sina spår. Hon hade alltid hållit bra god form överlag och förr var det inte lika ”känt” i agilityn att låta en massör få titta igenom sin hund, men det var en del som skulle komma att växa. Efter att ha visat på stor smärta där Tomas lyckades hitta de onda delarna längst med hela kroppen, samt en gammal skada i bakpartiet, så blev hon satt på rehabträning i samband med att jag pensionerade henne från sporten. Jag ville inte toppsatsa med vetskapen om hennes smärtor och ville inte tävla på halvfart och kasta pengarna i sjön, då kan vi göra annat roligt. Idag lever hon som en otroligt pigg och levnadsglad 10-åring!

Agility ger hårda smällar, speciellt när det väcker upp gamla smärtor på äldre hundars kroppar. Hundarna tycker att sporten är så pass rolig och låter adrenalinet flöda, känner sällan av smärtan i stunden, är väldigt bra på att dölja det och tar smällen efteråt.

Min nästa tävlingshund skulle komma att vara den galna Kelpiedamen ”Tiia”. Ack vad jag har fått slita mitt hår till henne. Hon älskar sporten och skriker av lycka på planen när hon inte tycker det går nog fort. Det vill säga hon kan vara lätt övertänd om jag inte håller kontrollen hela vägen. Hon kör allt eller inget, och det har väl blivit hur vi är igenkänd. Antingen smäller vi till på stor vinstmarginal och ligger med resultatet lik toppen av Sverigeeliten. Eller så är det stolpe ut. – Ingen mellanmjölk där inte! Hon är inte lätt, men det är väl det som lite är tjusningen också.

Den enda större påfrestningen hennes kropp har haft är bogarna och ryggen. Alla hårda nedslag och slag mot balanshinder (höga hastigheter!) så får kropparna tåla med en del smällar. I längden är inte dessa smällar i höga hastigheter nyttiga och jag fick smaka på vad de kunde göra när hon i en högsäsong gång på gång började gå sämre och sämre. Hon började undvika vissa hinder, ta en lov när hon hade hoppat och skulle komma runt, undvek tighta svängar och gick alltid fel i slalomen. Hennes kropp blev påfrestad av högsäsongen. Hon undvek helt enkelt att belasta sin kropp eftersom hon gång på gång irriterade de onda delarna.

Hon har alltid varit krutfrisk – och vi blev blind. ”Det måste jag som gör något konstigt på banan så hon inte förstår att hon ska ta en tight sväng. Hon kanske bara svamlar och är omotiverad när hon går ur slalomen”. Ja, teorierna var många. Det var inte förrän en vän utifrån sa ”men prova gå med henne till en massör?”, som det blev så enkelt och självklart. Vi skulle slippa felsöka själv utan nu skulle vi se om han kunde hitta något.

Tiia fick ordentliga behandlingar av Tomas samt att jag fick övningar för att underhålla hennes kropp. Efter det har vi haft otroligt tur med hennes kropp och vi har inte besökt Tomas på grund av skador, utan jag har främst velat att han ska underhålla hennes kropp som innehåller explosiva muskler och att vi ska slippa onödiga skador och större slitage samt att jag själv får se till att hålla efter hennes kropp så hon håller i längden.

Tomas är otroligt duktig på att kunna se oss som ekipage, se vårt behov och vad just vi behöver samt ge förslag och kunna lägga upp planering efter just oss. Jag rekommenderar honom varmt!
-Ägare och förare Nathalie, publicerat 2013-09-21

 

 

Mickie

Pudelkillen Mickie hade stora och snabba framgångar, de kom upp i elitklass men sattes stopp för något. Mickie hade ont, hade förändringar i rörelsemönstret och ville inte belasta ena benet. Med en tid med vila och rehabilitering fick de comeback på agilitybanan och kammade hem två Svenska Championat i agility samt kvalade in sig till Svenska Mästerskapen 2014.

Magdalenas ord om behandlingstiden med Mickie
Vår resa började som en dans på rosor, pallplats och vinst, lopp efter lopp. Vi klättrade snabbt upp till klass två, vi fortsatte även där att stå högst upp på prispallen. När motståndet ökade för oss innebar det att börja planera mer vår träning, för att vara bäst på varje tävling. Vi testade oss fram, men det blev för mycket träning och hunden började få beteenden som jag inte gillade i träningen, han tog stora svängar på hinder och gav inte riktigt allt.

Jag uppsökte Tomas Forsberg för en genomgång av Mickie, Tomas fann många saker vid genomgången av Mickie som jag inte trodde att all träning kunde ha orsakat hans kropp. Mickie blev ordinerad vila och massage. Vilket gjorde underverk för honom.

Mickie hade presterat på topp i tävlingarna, men det kändes det inte riktigt bra. När vi skulle ta oss an eliten började hans prestationer dala och jag upptäckte att han drog upp vänster bakbenet mer än vanligt och ville inte belasta det. Återbesök hos Tomas – hans prognos var inte god. Det uppdagas att det troligen var en gammal skada i kombination med hård tävlings- och träningsbelastning som påverkat hans rörelsemönster så att han börjat dra upp benet mer och mer. Jag hade lagt märkte till det förut, men inte tänkt mer på det då jag trodde att han bara rörde sig så, men så var inte fallet.

Vi fick lägga agilityn åt sidan och Tomas anpassade träningen för att försöka förändra Mickies rörelsemönster och stärka rätt muskulatur. Viktmanschetter, balansboll och simning stod på schemat istället för agilityträning. Första perioden var det pest och pina att inte få köra sin hund på agilitybanan och man var tvungen att avstå från tävling. Säsongen hade kommit igång men vi kunde inte göra något åt det.

Vid första återbesöket efter början av rehabiliteringen så fick vi börja träna lätt agility. Ett pass i veckan på väldigt få hinder och inga belastande svängar för benet. Oavsett det så var lyckan total, det kändes som om vi sakta började komma tillbaka till träningen. Vi fick lägga upp sju dagars schema blandat med rehabilitering och agility. Ibland snittade vi inte ett enda pass agility i veckan, jag ville lägga stor del på rehabiliteringsträningen även om det sved många gånger att stå över tävlingar och träningar!

Men jag stod fast vid mitt beslut och tänkte hela tiden att det blir bättre. Mycket riktigt, efter genomförd rehabilitering så fick vi äntligen klartecken att tävla men med nu var rehabiliteringsträning något som alltid kommer att ingå i Mickies vardagliga träningsupplägg. Det var viktigt att planera varje vecka i detalj, få en bra blandning av muskulärträning och agilityträning. Vi lyckades hitta en balans av allt detta, vilket visade sig på tävlingarna ganska så fort.

Vi kastades ut i säsongen där många redan hade plockat sina SM-pinnar och redan var halvvägs till SM. Men vi tog tävling för tävling, vi insåg att det var betydligt svårare och krävdes mycket mer för att få stå på en pallplats i eliten motför tidigare klasser. Nu mötte vi de bästa. Men vi började komma in i stimmet och plocka pallplatser och resultat! Tävlingarna gick bättre  och bättre, vi fick ett flertal certifikat samt vistas uppe på prispallen igen – vi var åter i  vårt esse!

Jag och Mickie lyckades bli AgilityChampion och SM-kvalade 2014, samt avslutade vi vår säsong med att bli HoppChampion. Trots att det i slutet fanns ytterligare tävlingar att ställa upp i, så valde jag att avstå och istället valt att, tillsammans med Tomas, planera träningen inför SM 2014 för att optimera Mickies möjligheter till att vara i så god form som möjligt och att framförallt undvika överträning som leder till skador.

Jag ska inte ljuga, vår resa har inte varit lätt med en salig blandning av motgångar och stora framgångar för oss. Den har kostat tid, svett och tårar. Men på två säsonger trots en lång skadeperiod blev vi Champion och kvalade till Svenska Mästerskapet som går av stapeln sommaren 2014 i Sollefteå.

Fort har det gått, men det hade absolut inte gått om jag inte hade fått lära mig att förstå vikten av en planerad träning hur viktig balansen är mellan styrketräning och rätt upplagd agilityträning. Nu har jag förstått och lärt mig att agilityträning utan i ha sin hund i god fysik inte är en bra kombination när man vill nå långt inom sporten. Jag hade inte kommit så här långt utan Tomas.

Det är bara vi själva som sätter våra egna gränser, vi själva måste våga tro och drömma för då är vi redan halvvägs där. Dessutom blir inte allt som man tänkt sig, men det får man acceptera och göra det bästa av situationen. Jag och Mickie gav aldrig upp och det slutade med en toppensäsong resultatmässigt trots vi inte hade de bästa förutsättningarna – vilket har varit en stor seger i sig. Man kommer långt med vilja och ett ”jävlar anamma” i kombination med kunskap och bra träningsplanering!
-Ägare och förare Magdalena, publicerat 2013-09-19

 

 

Sarabi

Sibiriska katten ”Sarabi” (3,5 år) hade blivit väldigt loj, svårtillgänglig och visade aggresioner mot ägaren, vilket hon inte brukar. Sarabi hade en kraftig kontraktur i tricepsmuskulaturen med en rörelsstörning och smärta som påföljd. Efter fyra behandlingar med framförallt massage och mobilisering så är katten i stort sett återställd och på bra humör igen!
– Publicerat 2013-09-19